Vermicelli med musslor

Det här är en annan traditionell rätt, sprungen ur det napolitanska köket. Den förekommer i olika tappningar; både ”vit” eller med tomat, lagad på spaghetti eller vermicelli, med eller utan chilipeppar, och med eller utan... musslor. Den musselfria versionen av rätten; vermicelli vars musslor är ”fujute” (förrymda) som Eduardo De Filippo brukade säga, är helt enkelt spaghetti med bara vitlök och olja, eller ”Bourbon”, och illustrerar den napolitanska mentaliteten väl. En gång i tiden fanns det ännu mer uppfinningsrika napolitanare som lyfte in havets smaker genom att lägga små stenar från stranden i kokvattnet. Men har du möjlighet att laga rätten på korrekt sätt – med musslor – ska du välja venusmusslor från Tyrrenska havet. Vermicellin tillagas ”al dente”, alternativt med körsbärstomater som steks lätt i en separat stekpanna och tillsätts tillsammans med färskhackad persilja samt brynd, men inte bränd, vitlök. Även om det går bra med lite småstenar så bör sand i musslorna undvikas. De flesta vuxna napolitanare har säkert minnesbilder av kvinnor som stod vid grytorna i köket och männen som kom från fiskmarknaden som segrande krigare med säckar fyllda av musslor. Musslorna lades i vatten till kvällen för att rensas från smuts så att ingen sand skulle stå att finna i julaftonens festmåltid: musselspaghettin. Om musslorna stördes slöt de omedelbart sina skal för att sedan öppna sig igen så snart de fick vara ifred. Med åren har många av de som livade upp kring vårt bord lämnat oss, men denna rätt har bestått och gör att vi alltid kommer att minnas dem.